Genom hav och skog
Zanzibar är känt för sina stränder men ön har mer än så att erbjuda. Efter några dagar av sol och bad började jag bli rastlös och dessutom kände jag att det var dags att uppleva mer. Så jag gav mig ut i hopp om att få se lite av djurlivet.
Det fanns en del aktiviteter som involverade djur och som inte kändes ok. Nära mitt hotell kunde man bada med sköldpaddor i en bassäng. Varför skulle dessa djur vilja plaska runt med mig instängda i en bassäng?
Att åka till en ö och se stora sköldpaddor kändes inte heller bra. Hur ska dessa långsamma djur kunna fly undan när turist nummer 50 för dagen kommer och vill fotas med dom?
Jag valde två aktiviteter som jag upplevde skulle vara mer på djurens villkor.
Dagen började med en båttur på Indiska oceanen där vi hoppades få se delfiner. Den här dagen ville flocken(eller kallas det stim?) inte visa upp sig utan höll sig under ytan. Dock hade jag turen att åtminstone få se tre ryggar och fenor, vilket jag tyvärr inte hann fota. Vi följde efter dom i 2-3 minuter innan båten vände tillbaka och delfinerna fick vara ifred.
Det fanns en del aktiviteter som involverade djur och som inte kändes ok. Nära mitt hotell kunde man bada med sköldpaddor i en bassäng. Varför skulle dessa djur vilja plaska runt med mig instängda i en bassäng?
Att åka till en ö och se stora sköldpaddor kändes inte heller bra. Hur ska dessa långsamma djur kunna fly undan när turist nummer 50 för dagen kommer och vill fotas med dom?
Jag valde två aktiviteter som jag upplevde skulle vara mer på djurens villkor.
Dagen började med en båttur på Indiska oceanen där vi hoppades få se delfiner. Den här dagen ville flocken(eller kallas det stim?) inte visa upp sig utan höll sig under ytan. Dock hade jag turen att åtminstone få se tre ryggar och fenor, vilket jag tyvärr inte hann fota. Vi följde efter dom i 2-3 minuter innan båten vände tillbaka och delfinerna fick vara ifred.
Sedan var det dags att uppleva djurlivet på land. Chauffören släppte av mig vid nationalparken Jozani Forest och såg till att jag fick kontakt med en guide som skulle visa mig och ett gäng andra runt. Jag som är van att gå själv och inte följt en guide sen jag var 18 år och var på klassresa i Rom.
En aning nervös över det men vad skulle jag göra då det inte verkade som att man fick gå själv?
Det gick faktiskt jättebra i ca 20 meter. Sedan svängde vi vänster medan jag var nyfiken på vägen till höger. Motvilligt följde jag efter gruppen. Min motvilja glömdes dock bort när vi fick syn på apor uppe i träden.
Vi gick vidare genom grönskan och stötte för första gången på öns stolthet. En apart som endast finns på Zanzibar. Efter lite googlande på hemmaplan har jag lärt mig att det är en sort av Röd Guereza.
Dom har blivit vana vid människor så man kan komma nära dom. Mamman och ungen lät sig fotas en stund innan dom tröttnade på oss och gav sig iväg för att få vara ifred. På djurens villkor, precis som det ska vara.
En aning nervös över det men vad skulle jag göra då det inte verkade som att man fick gå själv?
Det gick faktiskt jättebra i ca 20 meter. Sedan svängde vi vänster medan jag var nyfiken på vägen till höger. Motvilligt följde jag efter gruppen. Min motvilja glömdes dock bort när vi fick syn på apor uppe i träden.
Dom har blivit vana vid människor så man kan komma nära dom. Mamman och ungen lät sig fotas en stund innan dom tröttnade på oss och gav sig iväg för att få vara ifred. På djurens villkor, precis som det ska vara.
Vi fortsatte till en plats där vi såg ytterligare en apa. Guiden pratade på men jag lyssnade ärligt talat inte så mycket. Vill jag veta något kan jag googla när jag kommer hem. I skogen ville jag fokusera på att ta in platsen och känslan.Det går trots allt inte att googla sig till.
Det lilla jag hörde var inte så uppiggande. Han pratade om apornas fiender. Pytonorm, kobra och mamba.
-Mamban och kobran är rädda för människor så dom flyr så fort vi kommer nära.
Hela gruppen stod tyst, jag väntade på svaret på den uppenbara frågan: Vad fan gör pytonormen då?
Fick aldrig något svar så jag avgjorde att det nog var därför man var tvungen att ha en guide med sig in i skogen.
Det lilla jag hörde var inte så uppiggande. Han pratade om apornas fiender. Pytonorm, kobra och mamba.
-Mamban och kobran är rädda för människor så dom flyr så fort vi kommer nära.
Hela gruppen stod tyst, jag väntade på svaret på den uppenbara frågan: Vad fan gör pytonormen då?
Fick aldrig något svar så jag avgjorde att det nog var därför man var tvungen att ha en guide med sig in i skogen.
Jag lyckades dock glömma pytonormar ganska fort. För jag fick syn på en 2 dm lång tusenfoting när vi gick genom skogen. Det är ju jättehäftiga djur.
Min första reflex var att stoppa hela gruppen men jag antog att dom inte var lika lättfascinerade som jag. Och skulle jag stoppa dom så fick det vara för att jag sett en isbjörn eller något annat otroligt. Jag var redan efter gruppen så jag hann inte fota tusenfotingen.
Sen pekade guiden på sidan av stigen. Där inne rörde sig två välkamouflerade djur som var runt 30 cm från nos till svans, dom var svåra att se och ännu svårare att fota. Mitt bästa foto på dom var att man kunde se en svans om man tittade riktigt noga. Fotot fick raderas med andra ord.
Jag hann även se en söt liten "snabel" som viftade innan dom försvann.
Än en gång fick jag ta google till hjälp här på hemmaplan. Det var två stora springnäbbmöss vi såg.
Vi fick ännu ett möte med en apa innan vi lämnade skogen. Och denna var verkligen orädd. Åt lugnt medan vi fotade för att sedan hoppa ner och promenera genom gruppen och upp i ett träd som en kille lutade sig mot.
Jag hade velat stanna kvar hos apan men guiden gick vidare, så jag var illa tvungen att följa med.
Hade jag varit guide hade vi stannat hos varje apa i en halvtimme och tyst tittat på när dom åt och hoppade bland träden. Sedan 10 minuter hos varje tusenfoting. Stackars min grupp.
Vi lämnade skogen och åkte med bil till en annan del, känd för sina mangroveträd. Vi kom när det var lågvatten, så vi kunde se rötterna.
Guiden tog upp en slags kapsel som låg i leran. Han förklarade att den ramlat ner från trädet, och när högvattnet kommer tar den med sig kapseln så att den förflyttas till ett annat ställe där den slår rot och blir till ett nytt träd.
Där var turen slut och jag åkte tillbaka till hotellet med mobilen full med bilder. Stränderna må vara vackra men denna dag var faktiskt favoriten under min Zanzibar-resa.
Min första reflex var att stoppa hela gruppen men jag antog att dom inte var lika lättfascinerade som jag. Och skulle jag stoppa dom så fick det vara för att jag sett en isbjörn eller något annat otroligt. Jag var redan efter gruppen så jag hann inte fota tusenfotingen.
Sen pekade guiden på sidan av stigen. Där inne rörde sig två välkamouflerade djur som var runt 30 cm från nos till svans, dom var svåra att se och ännu svårare att fota. Mitt bästa foto på dom var att man kunde se en svans om man tittade riktigt noga. Fotot fick raderas med andra ord.
Jag hann även se en söt liten "snabel" som viftade innan dom försvann.
Än en gång fick jag ta google till hjälp här på hemmaplan. Det var två stora springnäbbmöss vi såg.
Vi fick ännu ett möte med en apa innan vi lämnade skogen. Och denna var verkligen orädd. Åt lugnt medan vi fotade för att sedan hoppa ner och promenera genom gruppen och upp i ett träd som en kille lutade sig mot.
Jag hade velat stanna kvar hos apan men guiden gick vidare, så jag var illa tvungen att följa med.
Hade jag varit guide hade vi stannat hos varje apa i en halvtimme och tyst tittat på när dom åt och hoppade bland träden. Sedan 10 minuter hos varje tusenfoting. Stackars min grupp.
Guiden tog upp en slags kapsel som låg i leran. Han förklarade att den ramlat ner från trädet, och när högvattnet kommer tar den med sig kapseln så att den förflyttas till ett annat ställe där den slår rot och blir till ett nytt träd.
Där var turen slut och jag åkte tillbaka till hotellet med mobilen full med bilder. Stränderna må vara vackra men denna dag var faktiskt favoriten under min Zanzibar-resa.
